EN MEDLEM BERÄTTAR
Gunvor Lydin – ett liv med hästar
Från den första hästkontakten som två veckor gammal till ett helt liv som veterinär, ryttare och medlem i Föreningen för den Beridna Högvakten. Den 5 september 2026 uppfyllde Gunvor en dröm hon burit på i 33 år: att donera medel till en häst till Föreningen för den Beridna Högvakten.
Gunvor är donator till hästen Marskalk.
Så började det, Gunvor berättar
Min första kontakt med en häst skedde när jag bara var två veckor gammal. Min mamma skulle visa upp sin nyfödda dotter, men under natten hade det dragit in en våldsam snöstorm. Min morbror hade en stor gård och bodde alldeles intill min mormor, som min mamma brukade besöka. Min morbror ägde ardennerstoet Fuxan och hade också en släde. När snön hade drivit upp i stora drivor och vägarna blivit oframkomliga fick Fuxan spännas för släden för att hjälpa oss ta oss fram.
Min pappa hade försökt köra från Tomelilla, men kunde bara ta sig en bit på vägen. Jag bäddades ner i en pälssäck för att hålla värmen, och med Fuxan framför släden gav vi oss ut genom snödrivorna mot byn Hannas, där min pappa till slut hade lyckats ta sig fram. Därifrån kunde vi fortsätta tillsammans i hans bil till Tomelilla.
Det var alltså redan då, som två veckor gammal, jag fick min allra första kontakt med en häst. Jag kände doften av häst och svett, en doft som på något sätt kom att stanna kvar hos mig. Kanske var det där allting började. Den allra första upplevelsen kom att sätta sin prägel på mig och påverka hela min framtid – mitt liv och min kärlek till hästar.
Min favorithäst
Tic-Tac var min allra första stora favorit och en häst jag aldrig kommer att glömma. Tillsammans visade vi frihetsdressyr på olika ridanläggningar och blev även inbjudna till Steninge slotts 300-årsjubileum år 2004. Där fick vi göra en uppvisningsritt i den vackra slottsparken, och vi fick till och med övernatta i Steninge slotts gamla stall. Tic-Tac trivdes så bra att han nästan inte ville åka hem till sin lite mindre box igen!
Samma år fick vi också den stora äran att rida Eriksgata för kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia den 1 september i Sollentuna kommun. Det var ett mycket speciellt och minnesvärt tillfälle.
Tic-Tac var en fantastisk häst. När han var 27 år fick han hjärtbesvär och fick somna in. Det var ett sorgligt avsked från en mycket kär vän. Drygt tjugo år senare kom Marskalk in i mitt liv och blev en ny stor kärlek. Men Tic-Tac var den första, och han kommer alltid att ha en alldeles särskild plats i mitt hjärta.
Det är svårt att välja en enda favorithäst efter ett helt liv med hästar. Var och en har sin personlighet och sin egen plats i hjärtat. Men det finns en häst som har fått en alldeles särskild betydelse i mitt liv: Marskalk. När jag träffade honom såg jag direkt att han var en ovanligt stilig häst. Han är en verklig uppenbarelse – vidunderligt vacker och med en utstrålning som är svår att beskriva. Jag beskriver honom mer lite längre ner.
70 år i sadeln
Den 6 oktober 1956 satt jag för första gången till häst, vid gasklockan i Ystad. Hästen hette Pierette och var en snäll, svart häst. Min ridlärare Ekberg var stramt militärklädd. År 1960 red jag min första dressyrtävling på Ulla, en envis och kraftfull häst som var en korsning mellan engelskt fullblod och ardenner. Jag fick 107 poäng och kom på sjunde plats. Min egen skorpion-envishet gjorde att det inte blev tal om några ”hörnparkeringar”! När jag ser tillbaka är det fantastiskt att jag nu har 70 år i sadeln bakom mig.
Min kärlek till hästar
Min djupa kärlek till hästar har alltid handlat om att förstå deras innersta väsen och ingripa när det behövs – både inom forskningen och i stallet. Som veterinär har jag fått arbeta med hästar på många olika sätt. Ett av de mest betydelsefulla projekten genomförde jag tillsammans med min veterinärkollega, professor Ingvar Fredricson, på Solvalla travbana. Vi ville bland annat undersöka varför så många travhästar fick problem med sina nedre extremiteter.
Min kollega hade noterat att jag hade en röd Volkswagen med soltak. Han frågade om jag kunde tänka mig att köra min lilla bil runt Solvallas travbana medan han stod och filmade de framrusande hästarna framifrån genom mitt tillbakadragna soltak. Absolut, svarade jag. Det lät spännande! Vi målade hästarnas nedre extremiteter vita för att lättare kunna se och granska rörelserna under loppen. Enligt min berättelse visade granskningen att travbanor runt om i världen var fel doserade i kurvorna, vilket bidrog till benproblem och lidande hos hästarna.
Historien om Emter W.
En annan stor del av mitt liv var de cirka 30 åren på Solvalla, där jag arbetade tillsammans med travtränaren Karl-Gustav Holgersson. Under dessa år mötte jag många fantastiska hästar, men en av dem har en alldeles särskild plats i mitt hjärta – stjärnhästen Emter W. År 1973 var Emter W en av Sveriges absolut bästa travhästar. Han var oerhört snabb och hade blivit uttagen att representera Sverige. Hans framgångar gjorde att han såldes till en amerikansk tränare och fick lämna Sverige för ett nytt liv i USA.
Men det blev inte riktigt som man hade tänkt sig. Emter W hade svårt att anpassa sig till sin nya tillvaro. Han förstod inte språket och när den amerikanske tränaren inte kunde förmedla vad han ville blev det ofta galopp i stället för trav. Det var under den här tiden i USA som han fick sitt smeknamn ”Den galopperande svensken”. Den nye ägaren fick se sig nöjd med futtiga 17 000 kronor i insprungna pengar under ett helt år och var naturligtvis allt annat än nöjd.
År 1974 reste jag själv över till USA. En annan häst, Lime Rodney, som hade varit min patient, hade blivit uttagen att representera Sverige i VM. När jag ändå var där ville jag passa på att besöka min gamla patient på Roosevelt Raceway. Men under besöket fick jag också möjlighet att leta upp Emter W. Med hjälp av ett femton år gammalt visitkort som jag fortfarande hade i plånboken lyckades vi spåra upp honom. När jag kom fram till hans box fick jag se något som gjorde mig djupt förskräckt. Där stod den mest ledsna häst jag någonsin hade sett. Det var en fruktansvärd syn och jag kunde inte förmå mig att lämna honom kvar i den situationen. Jag bad därför omedelbart att Emter W skulle köpas tillbaka till Sverige.
Så blev det också. Emter fick komma hem igen! När han återvände blev stallkamraten Yukon Deaner så otroligt glad att det nästan blev kaos i stallet. I en riktig glädjeexplosion for den förstärkta boxväggen åt fanders! Väl hemma i Sverige visade Emter W återigen vilken fantastisk häst han var. Han sprang så småningom in hela tre miljoner svenska kronor och blev den bästa svenskfödda travaren i Sverige. Han fick också tävla på stora internationella banor, bland annat Vincennes i Paris och i Amsterdam.
Jag fick följa honom genom allt detta och fanns vid hans sida som hans trogna livmedikus. Den amerikanske tränaren ville för övrigt aldrig höra talas om historien om Emter W återkomst och framgångar i Sverige – av ganska förståeliga skäl.
För mig blev Emter W så mycket mer än en framgångsrik travhäst. Han var en häst som hade kommit bort från sin miljö, men som fick komma hem igen och visa sin verkliga kapacitet. Och det är kanske just därför historien om den galopperande svensken har stannat kvar hos mig.
Beridna Högvakten och jag
Jag gick med i Föreningen för den Beridna Högvakten redan 1993.
Det är alltså 33 år sedan. Samma dag bestämde jag mig för att jag som veterinär någon gång i framtiden skulle arbeta ihop tillräckligt med pengar för att kunna donera en häst.
Jag blev också ambassadör för Beridna Högvakten. På bara 17 dagar värvade jag 19 nya medlemmar, vilket då var rekord. Som tack fick jag ta emot en cd-skiva på Högvaktens kansli. Den hette Kavalleriparad, och min vän Olle Hermansen var dirigent. På skivan fanns bland annat nummer 25, Knut Ekströms fanvakt, som var min favorit.
Mitt engagemang i föreningen har följt mig genom åren, och tanken på att en dag kunna bidra med en egen häst har funnits kvar.
Vid hästöverlämningen på Kavallerikasern den 5 september 2026 hade jag ekologiska morötter av bästa kvalitet i jackfickorna.
Jag hade känt att Marskalk kanske inte var riktigt så lugn som det stod i hans papper, och jag var förberedd! Morötterna gjorde susen. Han slickade mina händer och var hur gosig som helst i boxen efteråt.
Vilken charmig kille!
Därför donerade jag Marskalk
Den 5 september 2026 gick min dröm äntligen i uppfyllelse. Efter 33 år som medlem kunde jag donera medel till min ståtlige Marskalk som Föreningen för den Beridna Högvakten kunnat köpa in. Att det dessutom sammanföll med hästens år i zodiaken gjorde det hela ännu mer speciellt. Det kändes som om allt föll på plats.
Jag hade länge tänkt att jag som veterinär en dag skulle kunna samla ihop tillräckligt med pengar för att göra en donation. Nu hade jag äntligen nått mitt mål. Och det blev inte vilken häst som helst. Det blev Marskalk – den vackraste uppenbarelse jag fått träffa.
Marskalk har nu påbörjat sin bana mot att bli kortegehäst. Under utbildningen har han bland annat fått sällskap av Lans, som donerats av Ejes Choklad i samband med kungens 80-årsdag. För mig känns det fantastiskt att få vara med och bidra till Beridna Högvaktens framtid på det här sättet. Det är en dröm som började samma dag som jag blev medlem 1993 och som nu, 33 år senare, har blivit verklighet.
Bamsekram från Dr. Doolittle – Gunvor Lydin
Bildserie från Hästöverlämningen 2026 med Gunvor Lydin och hästen Marskalk vid Kavallerikasern.
