Blå Prinsen

Efter en framgångsrik karriär i livgardet blev prins Carl ordförande för Röda korset. Där visade han prov på sin humanitära sida genom betydande insatser för krigets offer, barn, kvinnor och invalider. Han hann också med att på ålderns höst skriva sina memoarer.

Prins Carl, hertig av Västergötland, föddes i Arvfurstens Palats, nuvarande UD, 1861 som tredje son till den blivande Oscar II och drottning Sophia. Efter studier i Uppsala med Gunnar Wennerberg som mentor valde han traditionsenligt officersbanan och blev kavallerist. Avancemangen följde. Generalstabsofficer, överste och sekundchef för Livgardet till häst. Generalmajor, general och inspektör för kavalleriet. Efter gardets ljusblå uniform kallades han »Blå Prinsen«, Ett magnifikt Zorn-porträtt av prinsen i uniform finns på gamla K1:s mäss.

Efter avslutad militär bana valdes han till ordförande i Svenska Röda Korsets överstyrelse, där han gjorde betydande humanitära insatser, också internationellt, inte minst hjälp till krigsbarn, krigsfångar och krigsinvalider under och efter första världskriget.

Prins Carl gifte sig 1897 med prinsessan Ingeborg av Danmark och de fick döttrarna Margaretha, dansk prinsessa, Märtha, kronprinsessa av Norge och Astrid, drottning av Belgien liksom sonen Carl Bernadotte. Prins Carl avled 1951.

Så kan man kort sammanfatta prins Carls innehållsrika bana. I sina memoarer, Jag minns … minnen från ett långt liv, ger han en livfull och humoristisk skildring av sin stund på jorden, inte utan distans till sig själv. Där drar man osökt slutsatsen att prinsens framgångar inte enbart bottnade i hans kungliga ställning, utan var baserad på ett stort mått av integritet, praktiskt handlag, ledartalang, empati och administrativ förmåga.

Prinsen hade tveklöst gjort en framstående samhällsinsats och nått toppbefattningar även utan sin titel i bagaget. Prins Carl växte upp i 1800-talets oscarianska Sverige i union med Norge med allt vad det innebar, inte minst för en medlem av kungahuset. Memoarerna skildrar livfullt exempelvis hans födelse den 27 februari 1861. Hur svenska och norska statsråd samlades utanför salongen där han föddes, tillsammans med ett stort antal hovfunktionärer och damer i hovdräkt, i allt ett hundratal personer. Glåmigt väntade man sig genom natten efter ha kallats dit under en societetsbal, allt för att enligt urgammal sed garantera att det kungliga barnet inte smusslades undan och byttes ut mot någon utomstående!

Evenemanget lär inte ha uppskattats av de gäspande deltagarna, inte heller av den födande modern i rummet bredvid och avskaffades senare. »Jag både förstår och förlåter de damer, vilka i det ögonblicket och senare under nattens många och långa väntetimmar i Arvfurstens palats sände mig mindre vänliga tankar för den oreda och besvärligheter, till vilka jag varit den ofrivilliga orsaken« kommenterar prinsen.

Han döptes i det »påtagligt förskämda vattnet från Jordan« och i »Carl XII:s uråldriga vagga, som nog inte rengjorts på år och dag.«

Studier och utbildning

Föräldrarna var kloka och framsynta och inte minst mamma drottningen lade ner mycket omsorg och tid på barnens uppfostran. De fick lära sig enkla seder och inte rida på höga bördshästar. De gick exempelvis tidvis i »vanliga« skolor, någonting dittills okänt.

Prins Eugen fick bli konstnär och för prins Carls del var det Beskows som gällde, dit han fick ta sig på egen hand. Där ingick också snöbollskrig och slagsmål på skolgården, bland annat med skolkamraten Hjalmar Branting, fast det var väl inte konstitutionella frågor som var föremål för fighterna. Barndomssomrarna på Sofiero och vistelser på Drottningholms slott står också fram i klart ljus bland hans minnen, liksom Stockholms många eldsvådor med brandkårsutryckningar i dånande fyrspann.

Skolgången avslutades med studentexamen som inte heller den var någon sinekur eller kom »gratis«. De skriftliga proven var lika för alla och i tre timmar förhördes prinsen ensam i »muntan« bland annat inför föräldrarna, de svenska och norska statsministrarna, ecklesiastikministern och universitetskanslern.

Under uppsalatiden läste prinsen tillsammans med brodern Oscar historia, filosofi, nationalekonomi och statskunskap, trivdes utmärkt och deltog i studentlivet, bland annat som »farbror« i OD, sångkören Orphei Drängar. Men familjetraditionen kallade. Carl valde den militära banan, blev kavallerist vid Kungl. Livgardet till häst, hästgardet, vars uniform han skulle bära i nästan sextio år. På krigshögskolan där gick han ut som nummer två på kursen, en betydelsefull utbildning. »Den lärde en att arbeta på egen hand och ta ansvar och att inte väja ens för de svåraste upp- gifter.«

Officer och »nytänkare«

Redan tidigt delade han flera av sina yngre kamraters kritiska inställning till dåtida utbildning och utrustning inom kavalleriet. Inte minst kritiserade han den korta utbildningstiden. Att på trettio dagar göra en kontorist eller bondpojke till kavallerist var en omöjlighet, menade han. Liksom att det var slöseri med statens medel att offra tid och pengar på en så mindervärdig trupp som kavalleriets värnpliktiga på den tiden. Han fick också en skrapa av en högre chef för att han drev sina soldater för hårt och tillhölls att inte av överdriven nit »excercera ihjäl gubbarna«. Enligt prinsen var också fälttjänsten slentrianmässig, övningarna ointressan ta och en verklig och vägledande inspektion uppifrån saknades. Andra brister framhölls också i ett system där en tumregel var »Vi gör som ifjol«.

Carls reformiver sågs inte av alla med gillande. Han tillhörde »de lärda bråkmakarna«, som kom med onödiga nyheter och störde den invanda lunken och lugnet.

För att vidga sina kunskaper och erfarenheter gjorde han också studieresor till Tyskland, dåtidens ledande militärmakt, träffade kejsar Wilhelm II, greve Moltke, Otto von Bismarck och flera av de främsta preussiska kavallerigeneralerna. Han fick också övervara stora manövrar i divisionsförband med sju kavalleriregementen och imponerades inte minst av det nästan ljudlösa framförandet mot fienden av stora förband, i motsats till svenskarnas störande signaler och onödiga kommandorop.

Vid hemkomsten publicerade prins Carl en uppmärksammad skrift om bland annat kavallerifördelningens ledning under strid. Baserad på erfarenheterna från Tyskland. Han framförde förslag till långtgående förbättringar, något som han sedan skulle genomföra under sin tid som regementschef och kavalleriinspektör. Han var alltså inte en guldgalonerad prins som sattes till häst med frikostiga befordringar. Och han vann respekt bland såväl överordnade som underställda för sitt engagemang och sin kunnighet.

Humanitära insatser

Efter den militära karriärens avslutande valdes prins Carls som nämnts till ordförande och president i Svenska Röda Korset som fick glädje av prinsens engagemang för krigets offer liksom också hans administrativa och organisatoriska talanger. Vid hans avgång instiftade Gustav V Prins Carl-medaljen för humanitära insatser.

Den empati han bar med sig kom tidigt till uttryck. Han berättar exempelvis i memoarerna om sitt besök i Ryssland vid tsar Alexander III:s kröning 1883. Prinsen upprördes av den oerhörda skillnaden i levnadsförhållanden mellan rika och fattiga, upprördes över att inrikesministern låtit stänga många hundra folkskolor med motiveringen att ju okunnigare det ryska folket var desto lättare lät det sig regeras. Vid en färd i vagn till ett evenemang i Kreml, då kosacker banade väg för vagnen genom att slå ner människor med blyförsedda piskor, förklarade han för den uppvaktande generalen att om inte framfarten upphörde skulle han omedelbart lämna vagnen. I dag självklara ställningsta- ganden, men inte i det despotiskt styrda Ryssland för närmare 125 år sedan. Prins Carl levde ett harmoniskt och tillbakadraget hemliv under många år i sitt palats nedanför skansenberget, Byströmska villan, numera Spaniens ambassad.

Det hade byggts på 1800-talet av den framstående skulptören Johan Niklas Byström och har en magnifik inredning med marmorkolonner från Carrara, skulpterade friser och stora salonger. I ett av fönstren har han och hans hustru prinsessan Ingeborg med en diamantring ristat in olika tilldragelser inom familjen som dop och bröllop. Inför uppbrottet från hemmet sammanfattar prinsen åren på Djurgården; »Okt. 9. 1923. Måtte de som hädanefter komma att bo i vårt kära, vackra hem alltid vara lika lyckliga här som vi varit det.«


Av: Jan Mårtenson, ambassadör och författare
Foto: Ralf Turander

Klicka här för
datum och marschvägar

Program

2 sep Beriden vaktparad Läs mer
Start klockan 11:35
3 sep Beriden vaktparad Läs mer
Start klockan 11:35
20 sep LDK med hästar besöker Eksjö och Linköping Läs mer
21 sep LDK med hästar besöker Eksjö och Linköping Läs mer

Besök vårt filmbibliotek

Följ oss på Facebook

Hedra minnet av en närstående

Skänk en minnesgåva till Föreningen för den Beridna Högvakten. Du stödjer en hundraårig tradition väl värd att bevara.

Följ våra hästars utbildning

I vår beridare Marita Linnells fängslande blogg kan du läsa om unghästutbildning när den är som bäst!

Följ Livgardets Dragonmusikkår

Livgardets dragonmusikkår (LDK) rider först i den beridna vaktparaden. Här kan du läsa om deras vardag.

Tillsammans med våra sponsorer och drygt 22 000 medlemmar håller vi denna stolta tradition vid liv!