Historien om Revär (Octan Willmers) första tid i livet

Man går i väntans tider under våren, det ska födas ett föl. Man är glad men samtidigt orolig, tänk om allt inte går som det ska. Det händer att föl inte klarar sig, men det kan också hända att vi mister ett sto. Jag tänker berätta hur det gick för mig när jag miste ett fölsto och hur det löste sig.

Fölet föddes och allt var frid och fröjd. Mitt sto hade fått föl tidigare och visste precis vad som gällde. Det gick några veckor och en dag när jag kom till stallet upptäckte jag att mitt sto hade kolik. Jag ringde direkt till distriktsveterinären som kom på en gång. Vi började behandla stoet.Tyvärr är det inte alltid som kolik går att göra något åt, så var det denna gång. Vi transporterade sto och föl till Strömsholms djursjukhus där man bedömde att stoet inte gick att rädda.

Där stod jag och mina vänner med ett ensamt föl på fyra veckor som grät efter sin mamma. Det hade hänt det som inte får hända! Givetvis var det också sent på kvällen.

Först är man alldeles paralyserad, vad ska jag göra? Jag fick en nappflaska med modersmjölkersättning i för att försöka nappa den lilla, det gick inte så bra. Då säger någon ”vi måste ringa till ammajouren”. Mina vänner började söka efter telefonnumret (som fanns på djursjukhuset) och ringde upp. En underbar människa svarade, Henrik Hult, han lät meddela att det fanns några ston som hade mist sina föl, bl a ett sto i Rimbo. Vi fick telefonnumret till stoägaren och ringde direkt. Turen var med oss och stoägaren svarade. Han sa att det var bara och komma med fölet . Hans sto hade mist sitt föl två dagar tidigare men han hade sett till och mjölka henne hela tiden för att hon inte skulle sina. Vi lastade in fölet i lastbilen och körde mot Rimbo. Sto och föl fick träffa varandra, stoet ville inte veta av fölet, men fölet var hungrig och ville dia. Vi började med att smörja in föl och sto med kamfersalva (kan nog säga att det inte hjälpte), stoet ville fortfarande inte veta av fölet. Det blev en lite mer drastisk metod, vi ställde stoet med bakdelen mot en vägg, såg till att hon inte kunde bita fölet och lyfte upp ett framben, äntligen fick fölet dia. Gissa om han blev lycklig, äntligen mat.

Vi stannade över natten hos Hans-Ove (stoets ägare), gick upp en gång i timmen, samma procedur varje gång, bakdel mot vägg och lyft framben. Varje gång trodde man att nu har nog Bella (som stoet heter) accepterat fölet, men icke. Dagen efter körde vi hem sto och föl till oss för att fortsätta och försöka få Bella att acceptera fölet. De installerades i varsin box bredvid varandra. En gång i timmen var vi där och tog ut Bella för att låta fölet dia. Bella ville inte acceptera fölet, det gick dock lite bättre för varje gång, och efter några dagar behövde man inte lyfta frambenet utan bara se till att hon inte kom åt att bitas. Men fortfarande fick vi ställa henne mot en vägg. Vi började tycka synd om sto och föl, de stod ju bara på stall. En väninna sa släpp ut dem i en stor hage, stoet kommer troligtvis inte att göra fölet något. Det var värt ett försök. Med hjärtat i halsgropen släppte vi ut dem. Det hände inget dramatiskt Bella gick omkring och totalt nonchalerade fölet, han existerade inte.

En gång i timmen gick vi till hagen och satte en grimma på Bella och fölet fick dia. Det hade gått så långt nu att det räckte med att hålla i Bella. Föl behöver inte dia enbart på dagtid utan även nattetid. Vi sov i stallet på en ”hästens säng” några halmbalar med filtar på. Efter en vecka var man ganska trött, dessutom trodde vi att det här ”går aldrig”, vi var på väg att ge upp. Men alternativet att föda upp fölet med hjälp av flaska verkade ännu jobbigare, så vi tog nya tag och försökte lite till.

Bella och fölet stod på stall på nätterna, vi tyckte att det var lugnast så. När vi fixade i stallet på kvällarna fick fölet gå lös på gången, mest för att det var trevligt att hålla på med honom. På nionde dagen hände något som vi nog inte trodde skulle hända, Bella gnäggade helt plötsligt efter fölet, hon såg honom inte och blev orolig. Vi tittade på varandra och undrade, började hon intressera sig för fölet. På dag tio bestämde vi oss för att para ihop Bella och fölet i samma box, det fick bära eller brista. Kan ni tänka er helt plötsligt hade hon accepterat det lilla fölet som sitt. Det var som om det alltid hade varit de två. Från den dagen var Bella och fölet, mor och son. Vi, jag min dotter och mina kompanjoner, fick helt plötsligt sova (det hade vi inte gjort på 10 dagar). Det var en underbar syn i hagen och se de två. Man fick tårar i ögonen. Tänk att efter så mycket slit hade det lyckats.

Några ord på vägen:

  • Kontakta ammajouren tel 0733-141316 alternativt deras hemsida www.asvt.se, här kan du få information om ammor och läsa artiklar om vad man bör tänka på i den här situationen.
  • Amman bör vara ett sto som har haft flera föl. Det underlättar när stoet vet vad det handlar om.
  • Stoet bör transporteras till fölet. Föl är väldigt infektionskänsliga. Dessutom kan det ta tid för stoet att acceptera fölet.
  • Ge inte upp direkt, det kan ta tid.

Efter dessa dagar har jag några som måste omnämnas med värme för att de har ställt upp och hjälpt till:

Enköpings distriktsveterinärer
Min dotter, hennes sambo och mina kompanjoner
Henrik Hult, ammajouren. Om inte du fanns skulle nog många föl inte gå att rädda.
Hans-Ove Skogh som ställde upp med sitt sto Bella

Marianne Hedberg
Flinkbackens gård
Fjärdhundra

 
Klicka här för
datum och marschvägar

Program

21 okt Beridna Högvaktens dag Läs mer
19 nov Beridna Högvaktens och Livgardets Dragonmusikkårs konsert Läs mer
26 nov Stallvisning Läs mer

Besök vårt filmbibliotek

Följ oss på Facebook

Kontrollera och uppdatera dina medlemsuppgifter

Föreningen för den Beridna Högvakten har tagit ett nytt och modernt medlemsregister i bruk.

Klicka här för att läsa mer om hur du gör och för att aktivera ditt användarkonto och kontrollera eller uppdatera dina medlemsuppgifter. Det är viktigt för föreningen vi har korrekta och uppdaterade uppgifter så att du som medlem kan få bästa möjliga medlemsservice.

Hedra minnet av en närstående

Skänk en minnesgåva till Föreningen för den Beridna Högvakten. Du stödjer en hundraårig tradition väl värd att bevara.

Följ Livgardets Dragonmusikkår

Livgardets dragonmusikkår (LDK) rider först i den beridna vaktparaden. Här kan du läsa om deras vardag.

 

 

 

Tillsammans med våra sponsorer och drygt 24 000 medlemmar håller vi denna stolta tradition vid liv!