Nyheter/Lars Gahrn skriver om Beridna Högvaktens besök i Göteborg

Fredagen den 16 september och lördagen den 17 september 2011 besökte Livgardets Dragonmusikkår, en del av Beridna Högvakten från vår huvudstad, både Göteborg och Mölndal. Den bjöd på utmärkta uppvisningar, som väckte många tankar.

​Göteborgs saknade vaktparad

En gång i tiden hade Göteborg en vaktparad. Gamle Fredberg skriver: ”Med musiken i täten tågade paraden till Gustav Adolfs torg, där mellan statyn och stadshuset folket iakttog vaktavlösningen. Det militära skådespelet åsågs av väldiga folkskaror, i synnerhet under söndagarna, då musikkåren gav frikonserter på torget. Vaktparaden satte liv i det stela Göteborg och många saknade den nog, när den upphörde.”

Säg mig den glädje som varar! Vaktparaden förekom ännu i början av 1870-talet, men den är borta ur stadsbilden bortom mannaminne. Allt vi har att titta på är ett fotografi. (Se Lennart Larsson, Musiken vid Göteborgs Garnison…, Gbg 2006, s. 193-195. C. R. A. Fredberg, Det gamla Göteborg II, Gbg 1921, s. 468 och 470.)

Föreningen Beridna Högvakten

Vaktparaden i kungliga huvudstaden levde dock vidare och har genom alla tider dragit stora åskådarskaror. Både stadens egen befolkning och turister sluter upp efter kortegevägen. Denna vaktparad borde ha varit fredad för indragningar, tycker man, men för 25 år sedan var det nära, att beridna högvakten höll på att stryka med i besparingsivern. Hästar kostar ju pengar. Här skall sparas!

Även beridna högvakten skulle numera endast kunna beskådas på fotografier, om inte ett antal behjärtade män och kvinnor hade bildat Föreningen för den Beridna Högvakten 1987 och tagit över ansvaret för hästarna. Föreningen äger hästarna och köper in nya. Att tala om en förening är i anspråkslösaste laget. Med sina 22.500 medlemmar är Beridna Högvakten snudd på en folkrörelse. Varenda medlem behövs.

Att äga ett 90-tal hästar är kostsamt. Man har dock lyckats få en förundransvärd bredd i medlemsuppsättningen, vilket bäst bevisas av, att även undertecknad är medlem. En enda gång har jag suttit på hästrygg, nämligen vid ett besök på Skansen i min späda barndom, då jag en kort stund fick sitta på en ponny, som någon vuxen ledde omkring en kortare sträcka. Min värnplikt fullgjorde jag inom Kungliga Flottan, fjärran från fyrfotade fålar och fyrhjuliga fordon.

Min bakgrund borde ha förutbestämt mig till att bli kallsinnig gentemot både hästar och ryttare, men det tycks jag alltså inte vara. Jag anmälde mig som medlem så snart jag fick underrättelse om föreningen (1991). Bland hästfolk är eldsjälarna många.

Läs resten av Lars Gahrns spännande krönika hans blogg.